WikiPortallus: Lissabonfördraget.html

Lissabonfördraget (även Reformfördraget) är ett föreslaget fördrag som ska justera Europeiska unionens nuvarande fördrag. Fördraget undertecknades av EU:s stats- och regeringschefer den 13 december 2007 och var tänkt att godkännas i alla EU:s medlemsstater under 2008, så att det kunde träda i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009.

I juni 2007 nådde Europeiska rådet en uppgörelse om ett nytt fördrag, som färdigställdes under en regeringskonferens, som startades 23 juli samma år och som pågick i tre månader. Fördraget undertecknades av alla medlemsstater den 13 december 2007 i Lissabon.^[1]

Lissabonfördraget justerar dels Maastrichtfördraget (även kallat EU-fördraget) och dels Romfördraget, som i och med Lissabonfördraget kommer att heta Fördraget om unionens funktionssätt. Till skillnad från den tidigare föreslagna Europeiska konstitutionen ersätter inte Lissabonfördraget de tidigare fördrag, utan ändrar dem enbart.

I Lissabonfördraget är de europeiska symbolerna, så som Europaflaggan och Europadagen, bortplockade på grund av att symbolerna ansågs för statsbildande. Flera medlemsstater har dock undertecknat ett dokument där länderna deklarerar att de kommer att fortsätta använda EU-symbolerna.

För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att alla medlemsstater inom Europeiska unionen ratificerar - godkänner - fördraget, annars kan det inte träda i kraft. Av medlemsstaterna är det enbart Irland som hållit en folkomröstning om fördraget, eftersom landets konstitution kräver det. Utslaget var negativt, vilket innebär att landet inte kan ratificera fördraget förrän en ny folkomröstning hållits, som river upp föregående resultat. Så länge Irlands ratificeringsprocess inte är avslutad kan fördraget inte träda i kraft någonstans. Målet att få fördraget i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009 ses som högst otroligt.^[2]

redigera Historia

redigera Den misslyckade EU-konstitutionen

Efterfrågan att reformera EU:s konstitutionella grundstruktur, i synnerhet efter att EU fått tio nya medlemsstater 2004, belystes i ett tillägg till Nicefördraget redan under 2001. Överenskommelserna i Nice hade banat väg för en fortsatt utvidgning av unionen genom att förändra röstsystemen, men fördraget ansågs inte vara tillräckligt för att anpassa EU inför de kommande utvidgningarna.

Laeken-deklarationen i december 2001 ålade EU att förbättra demokratin, insynen och effektiviteten, och att påbörja processen som skulle leda till en EU-konstitution. Europeiska konventet upprättades, och leddes av den före detta franska presidenten Valéry Giscard d'Estaing. Konventetet fick som uppgift att ta fram ett första utkast genom bred konsultation inom EU. Konventet bestod till största delen av representanter från de nationella parlamenten, inte bara från de dåvarande medlemsstaterna utan också från kandidatländerna, liksom representanter för EU:s stats- och regeringschefer. Det slutgiltliga utkastet publicerades i juli 2003. Den föreslagna konstitutionen godkändes vid ett möte 18-19 juni 2004 under Irlands ordförandeskap.

Konstitutionen blev undertecknad vid en ceremoni i Rom den 29 oktober 2004 efter att EU:s stats- och regeringschefer hade godkänt den. Men innan den nya konstitutionen skulle kunna träda i kraft var den tvungen att bli ratificerad i samtliga medlemsstater. Ratificeringsprocesserna såg olika ut i EU:s medlemsländer, beroende på traditioner, konstitutionella lagar och det politiska läget. Under 2005 röstade folken i Nederländerna och Frankrike nej till den föreslagna konstitutionen i nationella folkomröstningar. Trots att majoriteten av EU:s medlemsstater redan hade ratificerat konstitutionen, kunde den inte träda i kraft eftersom samtliga medlemsstaters godkännande krävdes. Detta ledde till en "period med reflektion" och slutet på den föreslagna Europeiska konstitutionen.

redigera Överenskommelse om ett korrigerat nytt EU-fördrag

Under 2007 tog Tyskland över EU-ordförandeskapet och deklarerade att perioden med reflektion var över. I mars, vid 50 års-jubileet av Romfördraget, antogs Berlindeklarationen av alla medlemsstater. I och med Berlindeklarationen påbörjades processen för att ta fram ett nytt fördrag, som var tänkt att träda i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009.^[3]

Redan innan Berlindeklarationen hade Amato-gruppen, en grupp bestående av europeiska politiker och två ledamöter ur EU-kommissionen, arbetat inofficiellt med att skriva om EU-konstitutionen. Den 4 juni 2007 släppte gruppen sin text på franska. Texten bestod av 12 800 ord i 70 artiklar, vilket kan jämföras med EU-konstitutionens 63 000 ord i 448 artiklar.

redigera Ursprunglig tidsplan för Lissabonfördraget

I Berlin-deklarationen satte EU:s ledare inofficiellt tidsplanen för det nya fördraget. Denna tidsplan har spruckit i och med det negativa utslaget i den irländska folkomröstningen.

redigera Europeiska rådets möte i juni

Den 21 juni 2007 samlades Europeiska rådet i Bryssel för att nå en uppgörelse om grunderna för ett nytt fördrag. Mötet ägde rum under det tyska ordförandeskapet, med Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, som ordförande för Europeiska rådet och värd för förhandlingarna. Efter att rådet snabbt beslutat om sina andra frågor, så som att låta Cypern och Malta ansluta sig till euroområdet den 1 januari 2007, tog förhandlingarna om fördraget över och pågick till klockan fem på morgonen den 23 juni 2007.

Överenskommelsen var ett 16-sidor långt "mandat" som föreslog ett borttagande av mycket av konstitutionens terminologi och många av de symboler, däribland EU-flaggan, från den gamla EU-konstitutionens text. Därtill hade man kommit överens om att rekommendera IGC (Intergovernmental Conference) att den gamla EU-konstitutionens text skulle bli korrigerade inom specifika områden (så som röstsystemet och utrikespolitiken). På grund av påtryckningar från Storbritannien och Polen bestämdes också att man skulle begränsa användandet inom EU av den europeiska rättighetsstadgan (både Polen och Storbritannien förhandlade till sig undantag i frågan). Andra specifika ändringar som är värda att nämnas, är den ökade möjligheten för ett land att få undantag inom olika delar av EU:s lagstiftning och att det nya röstsystemet som föreslogs i den skrotade EU-konstitutionen inte kommer att börja användas förrän tidigast 2014.^[4]^[5]^[1]

Under junimötet uppstod också namnet "reformfördrag" och således togs namnet "Konstitution för Europa" fullständigt bort från det nya fördraget. Tekniskt sett var man överens om att reformfördraget skulle ändra både Maastrichtfördraget (EU-fördraget) och fördraget som upprättar Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) för att omfatta de flesta bestämmelserna i EU-konstitutionen. Däremot ersätter inte reformfördraget de två nuvarande fördragen, vilket var tänkt med EU-konstitutionen. Man kom också överens om att döpa om EG-fördraget till Fördraget om unionens funktionssätt. Därtill var mötet överens om att det skulle vara en referens till rättighetsstadgan, precis som i EU-konstitutionen, för att göra den juridiskt bindande.^[4] Många av ändringarna som överenskommelsen innefattade hade tidigare föreslagits av Amato-gruppen.

redigera Europeiska rådets möte i oktober

Vid Europeiska rådets möte den 18 och 19 oktober 2007 i Lissabon, Portugal, gjordes ytterligare överenskommelser, med syfte att få samtliga medlemsstateras ledare att godkänna fördraget:^[6]

redigera Portugisiska regeringskonferensen

Portugal hade tryckt på och bistått Tyskland för att nå en uppgörelse för att ge ett mandat åt en regeringskonferens, som skulle arbeta under Portugals ordförandeskap. Regeringskonferensens arbete med att ta fram ett utkast till nytt fördrag påbörjades på allvar den 23 juli 2007, ungefär en månad efter att juniförhandlingarna hade avslutats. Regeringskonferensen öppnades genom en kort ceremoni. Det portugisiska ordförandeskapet presenterade ett 145-sidor långt dokument (med ytterligare 132 sidor med tolv protokoll och 51 deklarationer) som namngavs "Fördrag som ändrar EU-fördraget och EG-fördraget" och som publicerades på Europeiska unionens råds webbsida. Detta var det första steget i utkastsprocessen.^[7]

Förutom representanter för de nationella regeringarna och jurister från respektive medlemsstat deltog även tre representanter för Europaparlamentet. De tre representanterna var EPP-ED:s Elmar Brok, PES:s Enrique Baron Crespo och ALDE:s Andrew Duff.^[8]

Redan innan regeringskonferensens början uttryckte den polska regeringen en önskan om att gå tillbaka och omförhandla överenskommelsen som nåtts i juni. Den polska regeringen ville i synnerhet se över röstsystemet, men mjuknade i sina krav eftersom man inte ville vara det enda landet som ställde till med problem och för att det politiska trycket från andra EU-medlemsstater var väldigt stort.^[9] Polen förhandlade dock till sig ett undantag från rättighetsstadgans juridiska bindande.

redigera Regeringskonferensens slut och undertecknandet av fördraget

Regeringskonferensen, som till största del bestod av jurister från alla medlemsstater, avslutades vid rådets möte den 18–19 oktober 2007. Eftersom regeringskonferensen hölls i Lissabon och Europeiska rådets möten också hölls där, kallas fördraget för Lissabonfördraget, i likhet med de senaste fördragen (Maastrichtfördraget, Amsterdamfördraget och Nicefördraget). Reformfördraget undertecknades den 13 december 2007, men fördragets innehåll spikades redan under Europeiska rådets möte i oktober 2007.

Samtliga medlemsstaters ledare, utom Gordon Brown, deltog vid ceremonin då fördraget undertecknades. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown signerade fördraget ett par timmar senare.

redigera Signaturer

redigera Innehåll

redigera Viktiga ändringar

Fler majoritetsbeslut från 2014

— Dubbla majoritetsbeslut i Europeiska rådet, dock försenat av Polen.

En ordförande för Europeiska rådet

— Ordföranden kommer att ha lite formell makt, men skulle ge EU ett strategiskt ledarskap och representera unionen på världsscenen. Mandatperioden är två och ett halvt år.

Makt förflyttas från kommissionen till parlamentet

— Det folkvalda Europaparlamentet får mer makt medan Europeiska kommissionen (som är vald av Europeiska unionens råd) förlorar makt.

En sammanslagen utrikesrepresentant

— Kommissionären för utrikesrelationer slås samman med EU:s utrikespolitiska talesman, som för tillfället besitts av Javier Solana.

EU blir en juridisk person

— De tre pelarna slås samman till en juridisk person. Möjliggör för EU att underteckna och ingå internationella fördrag.

Fler länder kan ansluta sig till EU

— Nicefördraget innebär att EU kan ha max 27 medlemsstater. Detta tak tas bort i och med Lissabonfördraget, vilket möjliggör för en fortsatt utvidgning.

En juridiskt bindande rättighetsstadga

— Rättighetsstadgan som EU proklamerade under 2000 kommer att bli juridiskt bindande för EU:s medlemsstater, dock ej Storbritannien och Polen.

Möjlighet att utträda

— Medlemsstaternas möjlighet att utträda formaliseras.

Reformfördraget behåller de flesta av de institutionella förändringarna som fanns med i EU-konstitutionen, så som en permanent ordförande för Europeiska rådet, en utrikesminister (dock omdöpt till "Hög representant för unionens utrikes affärer och säkerhetspolitik"), samma mandatfördelning i Europaparlamentet, ett reducerat antal kommissionärer, en klausul om utträde ur EU och att EU blir en juridisk person, vilket möjliggör tecknande av internationella avtal. Därtill har många av de politiska och konkreta ändringarna från de äldre fördragen i EU-konstitutionen behållits. Följande punkter är de ändringar av störst vikt från EU-konstitutionen och äldre fördrag:

redigera Undantag från olika områden av europeisk lag

Förutom förändringarna i terminologin och av symbolerna kommer fördraget att ge Danmark, Irland och Storbritannien undantag från EU:s lagar inom polisiära och straffrättsliga området - vilket är ett krav från de tre länderna och som bland annat Tjeckien instämde med.^[10] Bestämmelser i fördragets grundbestämmelser från mötet i juni 2007 fastslår att fördelningen av makt mellan medlemsstaterna och unionen är en "tvåvägs-process", vilket syftar på att makt också ska kunna överföras tillbaka från unionen till medlemsstaterna. Eftersom medlemsstaterna mister sina veton inom frågor som rör frihet, rättvisa och säkerhet, när dessa områden överförs från tredje pelaren till den första, kan en eller flera medlemsstater kräva att beslut inom dessa frågor trots allt ska tas enhälligt. Detta förutsätter dock att medlemsstaten eller medlemsstaterna anser att beslutet kommer att påverka deras rättssystem för mycket. Dessutom blir det möjligt för medlemsstaterna att gå vidare inom ett visst område inom det polisiära och straffrättsliga området, utan att alla medlemsstater tvingas att delta.

Danmarks, Irlands och Storbritanniens har dessutom en särskild ställning inom det polisiära och straffrättsliga området, vilket är en följd av tidigare undantag. Danmark deltar i dagsläget inte över huvud taget i asyl- och invandringsfrågor, som med Amsterdamfördraget flyttades över från tredje till första pelaren.^[11] Irland och Storbritannien är garanterade till att kunna från fall till fall avgöra om de vill tillämpa beslut eller inte i dessa frågor.^[11] Med Lissabonfördraget får även Danmark samma möjlighet.^[12] Med Lissabonfördraget slås samtliga kvarvarande områden inom tredje pelaren ihop med första. Därmed tillämpas denna typ av förfarande för alla frågor som berör frihet, rättvisa och säkerhet.

redigera Röstningen i Europeiska unionens råd

Ett av de största problemen inför Europeiska rådets möte i juni 2007 var Polens krav på att ändra det föreslagna röstsystemet i Europeiska unionens råd. Det föreslagna röstsystemet har som syfte att vara mer demokratiskt genom att kombinera en kvalificerad majoritet bland alla medlemsstater (55 %) med 65 % av medborgarnas röster (det är den totala folkmängden som föreslås att ligga som grund) för att de flesta lagförslagen i rådet ska godkännas. Det nya röstsystemet gynnar stora och små länder, medan medelstora länder, så som Polen, missgynnas eftersom deras invånarantal minskar deras politiska makt.

Efter långa förhandlingar kom mötet till slut fram till en kompromiss tidigt på morgonen den 23 juni 2007. Enligt uppgörelsen ska det nuvarande röstsystemet (som inte omfattar kombinationen av röster och invånarantal) kvarstå fram till år 2014. Mellan 2014 och 2017 ska en övergångsfas äga rum då det nya röstsystemet tas i bruk, men då det gamla systemet kan användas om ett medlemsland så önskar.

redigera Nationella parlament

Reformfördraget kommer i viss mån att stärka de nationella parlamentens inflytande i EU:s beslutsfattning. Parlamenten kommer att få åtta, istället för sex, veckor på sig att studera kommissionens lagförslag innan förslaget fortsätter till unionens lagstiftande organ. Tyskland har föreslagit att om en tredjedel av de nationella parlamenten motsätter sig ett förslag måste kommissionen komma med en anledning till varför den har lagt fram lagförslaget, men är dock inte tvingad att dra tillbaka förslaget.^[10]

redigera Avskaffandet av pelarstrukturenoch och bildandet av en juridisk person

I den ursprungliga EU-konstitutionen skulle EU:s pelarstruktur försvinna genom att den andra pelaren (EU:s utrikes- och säkerhetspolitik) och den tredje pelaren (polisiära och straffrättsliga samarbetet) togs bort. Storbritannien motsatte sig dock ytterligare överstatlighet inom dessa områden, främst på grund av att man ville slippa folkomröstning. Enligt junimötet beslutades att Storbritannien inte kommer att vara tvingat att ta del i EU:s samarbete inom rättsliga och polisiära angelägenheter, i enlighet med landets tidigare särställning. Fördraget innebär att den tredje pelaren slås ihop med den första, och att alla beslut tas på överstatlig nivå. Danmark, Irland och Storbritannien behåller sin möjlighet till att välja från fall till fall om de vill tillämpa lagar inom de politikområden som innan 1999 omfattades av tredje pelaren. Inom utrikes- och försvarspolitiken kommer det nationella vetoet att kvarstå men övriga ändringar som fanns i EU-konstitutionen behålls.

redigera Definierade politikområden

Fördraget innebär att pelarstrukturen avskaffas. Detta medför att systemet med att dela in alla politikområden i exklusiv befogenhet, delad befogenhet och stödjande befogenhet, hamnar mer i fokus. Systemet går ut på att den överstatliga karaktären är starkare inom vissa områden, medan den mellanstatliga karaktären är starkare inom andra områden. Utrikes- och säkerhetspolitiska frågor ingår inte i denna kategorisering, då alla beslut inom de områdena även i fortsättningen tas med enhälligt.

När unionen har exklusiv befogenhet innebär det att enbart unionen har rätt att stifta lagar.^[13] Områden där unionen har exklusiv befogenhet är bland annat tullunionen, gemensamma handelspolitiken och bevarandet av marinbiologa resurser.^[13] Penningpolitiken är också en exklusiv befogenhet för unionen bland de länder som deltar i eurosamarbetet.^[13]

Delade befogenheter gäller för större delen av politikområdena och innebär att både unionen och medlemsstaterna kan stifta lagar.^[13] Medlemsstaterna kan dock inte stifta lagar inom ett område när unionen redan har gjort det. Dessutom måste medlemsstaternas lagar respektera unionens allmänna principer, exempelvis icke-diskriminering. Till denna kategori hör bland annat den gemensamma marknaden, miljö, jordbruk, transport, trans-europeiska nätverket (TEN) och energi. ^[13]

Den tredje gruppen av politikområden faller under stödjande befogenhet. Inom dessa områden har EU ingen möjlighet att stifta lagar.^[13] Däremot kan unionen anta finansiella stödprogram eller uppmana medlemsstaterna till att vidta vissa åtgärder. Industri, kultur, turism, utbildning och räddningstjänst faller under denna kategori.^[13]

redigera Rättighetsstadgan

Den 54-artiklar långa rättighetsstadgan fastslår medborgarnas politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. I den skrotade EU-konstitutionen var rättighetsstadgan inkluderade och juridiskt bindande. Storbritannien motsatte sig emellertid förslaget om att göra rättighetsstadgan juridiskt bindande.^[14] Det tyska ordförandeskapet föreslog att man i reformfördraget skulle i en enskild artikel referera till rättighetsstadgan men att man samtidigt skulle behålla det juridiska bindandet av den. Det skulle dock finnas en möjlighet till en garanti för medlemsstaterna från att EU-domstolens lagtolkningar skulle tvinga till ändringar i de nationella lagarna.^[15] På grund av Storbritanniens insisterande under junimötet 2007 kommer reformfördragets utkast och/eller stadgan att omfatta ett tydliggörande om att rättighetsstadgan inte kommer att skapa några ny rättigheter eller inkräkta på brittisk lagstiftning.

Rättighetsstadgan påverkar inte på något vis medlemsstaternas rätt att lagstifta om den "offentliga moraliteten", familjelagar eller skyddet av människors värdighet och respekten för människors fysiska och moraliska integritet. Detta är beslutat efter krav från Polen, men omfattar samtliga medlemsstater som är bundna till rättighetsstadgan. Varken Storbritannien eller Polen kommer att vara bundna till rättighetsstadgan.

redigera Borttagandet av statsliknande symboler och terminologi

EU:s ledare var överens om att ta bort de statsliknande kännetecknena så som ordet "konstitution", liksom all referering till EU:s symboler (flagga, unionssång, motto) som hade varit mycket omdiskuterade i vissa EU-medlemsstater, i synnerhet i Nederländerna och Frankrike där folken röstade nej. I likhet med borttagandet av statsliknande terminologi och symboler togs även nya föreslagna namn för olika typer av EU-lagstiftning bort, så som ordet "lag".^[15]^[14]^[4]

I protest mot att unionens symboler togs bort ur fördraget undertecknade flera av EU:s medlemsstater ett separat protokoll där länderna deklarerar att de kommer att fortsätta att använda unionens symboler, så som flaggan, unionssången och Europadagen. Hittills har 16 medlemsstater, Belgien, Bulgarien, Cypern, Grekland, Italien, Lettland, Luxemburg, Malta, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike undertecknat deklarationen. Borttagande av symbolerna från Lissabonfördraget var främst ett krav från Polen, Tjeckien och Storbritannien.^[16]^[17]

redigera EU:s utrikesrelationer

Utrikesrelationer är ett politikområde som kräver enhällighet hos EU-medlemsstaterna, enligt reformfördraget. Fördraget kommer att slå samman EU:s utrikespolitiska talesman med kommissionären med ansvar för EU:s utrikesrelationer, bland annat för att reducera antalet kommissionärer i EU-kommissionen. Den nya posten inkluderar dessutom kommissionens vice-ordförandepost. I konstitutionen kallades den nya posten för "Unionens utrikesminister". Detta har, i reformfördraget, ersatts med "Hög representant för unionens utrikesaffärer och säkerhetspolitik".^[4]^[10]

Förändringarna i utrikesrelationerna har av en del setts som kärnan av ändringarna i fördraget, så som Europeiska enhetsakten skapade den gemensamma marknaden, Maastrichtfördraget skapade euron eller Amsterdamfördraget skapade ett starkare samarbete inom inre angelägenheter.^[18]

redigera Namnändringar

"Fördraget som upprättar Europeiska gemenskapen" (Romfördraget) kommer att döpas om till "Fördraget om unionens funktionssätt". De två huvudfördragen kommer emellertid att kvarstå som separata dokument och kommer inte att slås ihop till ett "konstitutionellt fördrag".

Dessutom blir det förändringar i EU:s institutioner: "Europeiska rådet" och "Europeiska centralbanken" kommer båda att bli officiella institutioner; "Europeiska unionens råd" kommer i fördraget att kallas enbart för "Rådet" eller "Ministerrådet"; "Europeiska gemenskapens domstol" blir "Europeiska unionens domstol" och "Europeiska gemenskapens kommission" blir "Europeiska kommissionen".^[7]

EG-domstolens namnbyte till EU-domstolen är ett resultat av avskaffandet av pelarstrukturen.

redigera Utvidgningen av EU

Reformfördraget kommer precis som EU-konstitutionen att kräva att potentiella medlemsstater också måste erkänna unionen värdegrund om de vill bli medlemmar. Ett nederländsk förslag om att inkludera Köpenhamnskriterierna för den fortsatta utvidgningen i det nya fördraget har inte fullständigt inkluderats eftersom man är rädd för att EU:s domstol då kommer att ha det sista ordet om vem som kan eller inte kan ansluta EU, istället för att de politiska ledarna bestämmer det.^[10] Under junimötet 2007 förespråkade den nederländska premiärministern Jan Peter Balkenende tydligare kriterier för anslutning till EU i fördraget.

Precis som EU-konstitutionen kommer reformfördraget att inkludera en bestämmelse som möjliggör för en medlemsstat att lämna unionen. En annan viktiga förändring är att det tak på maximalt 27 EU-medlemsstater som Nicefördraget upprättade tas bort. Detta innebär att fler länder, så som Kroatien, Makedonien och Turkiet, kan ansluta unionen.

redigera Klimatförändringar och energisolidaritet

Reformfördraget har flera överenskommelser om klimatförändringar och striden mot den globala uppvärmningen, som kommer att läggas till som mål för EU. Därtill har flera bestämmelser i fördraget ändrats för att även inkludera solidaritet i frågor som energitillgång och ändringar av energipolitiken inom EU.

redigera Ratificering

Reformfördraget var ursprungligen tänkt att ratificeras under 2008, för att sedan kunna träda i kraft innan Europaparlamentsvalet 2009. Efter Irlands folkomröstning är det dock oklart när fördraget kommer att kunna träda i kraft. Det mesta pekar dock på att fördraget, om det någonsin träder i kraft, åtminstone inte gör det innan valet 2009.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har deklarerat att riksdagen kommer att ratificera fördraget utan folkomröstning. I många medlemsstater var dock trycket mycket starkt för folkomröstningar, i synnerhet i Storbritannien och Danmark.^[19]^[20]

Nederländerna, Storbritannien och Tjeckien övervägde att folkomrösta om reformfördraget, men i alla fall beslutade respektive regering att enbart ratificera fördraget i parlamentet. I Nederländerna och Storbritannien kan parlamentet utlysa folkomröstning mot regeringens vilja, men detta ses som högst osannolikt eftersom en majoritet av parlamentets ledamöter vill ha en ratificering utan folkomröstning.^[21]^[22] I Tjeckien röstade parlamentet den 30 oktober 2007 för en ratificering utan folkomröstning. Endast Böhmen och Mährens kommunistiska parti och några ledamöter från regeringspartiet röstade för en folkomröstning.^[23]

Portugals premiärminister José Sócrates lovade att hålla en folkomröstning om den skrotade Europeiska konstitutionen. Eftersom konstitutionen avslogs i Frankrike och Nederländerna hölls aldrig någon folkomröstning i landet. Frågan huruvida Portugal skulle hålla en folkomröstning eller inte om Lissabonfördraget var därför aktuell, men samtliga partier utom vänsterblocket var tveksamma till en folkomröstning. Vid en omröstning i parlamentet den 7 februari röstade Portugals parlament emot en folkomröstning om fördraget.^[24]

I Danmark avgjorde en partipolitiskt obunden kommission huruvida Lissabonfördraget skulle innebära en maktöverföring från Danmark till EU. Kommissionens slutsats var att någon sådan maktöverföring inte skulle ske och således behövdes ingen folkomröstningen hållas. Den 11 december 2007 meddelade Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen att Lissabonfördraget kommer att ratificeras enbart genom en omröstning i folketinget.^[25]

Sveriges regering lade den 3 juli 2008 fram en proposition till riksdagen om Lissabonfördraget.^[26] Propositionen kommer att behandlas i mitten av november.^[26] För att ratificeringsförslaget ska godkännas krävs tre fjärdedelars majoritet. Endast miljöpartiet och vänsterpartiet motsätter sig propositionen.

Efter att irländarna röstade nej till fördraget den 12 juni 2008 är fördragets framtid högst oviss. Utan irländarnas medgivande kan inte fördraget träda i kraft.

redigera Irland

Irland höll, som enda EU-land, en folkomröstning om Lissabonfördraget, den 12 juni 2008. Ratificeringen av fördraget kräver att Irland ändrar sin grundlag, vilket i sin tur kräver en folkomröstning. Av partierna i Irlands parlament var det enbart vänsterpartiet Sinn Féin som förespråkade ett nej till fördraget. Övriga partier var positiva till fördraget. Det gröna partiet intog ingen officiell ställning eftersom man inte kunde uppnå kvalificerad majoritet under sin kongress. Trots detta förespråkade samtliga av gröna partiets parlamentariker ett ja.

Valrörelsen präglades till stor del av frågor som Irlands rätt till att bestämma över abort- och skattefrågor samt landets neutralitet, frågor som inte berörs direkt av fördraget. Förutom Sinn Féin förespråkade flera andra organisationer, bland annat abortmotståndarna Cóir och Libertas, ett nej.^[27] Bland fördragets förespråkare fanns, förutom de stora partierna, även Irlands bondeförbund, arbetsmarknadsparter och den irländska alliansen för Europa.^[28]

Valdeltagandet i folkomröstningen ansågs vara relativt högt; mer än 53 % av de valberättigade röstade, vilket kan jämföras med den första folkomröstningen om Nicefördraget då valdeltagandet var lägre än 35 %. Resultatet var 46,6 % för och 53,4 % mot. Således avslog folkomröstningen fördraget. Opinionsundersökningar efter omröstningen visade att den främsta anledningen var att fördraget är svårläst.^[29]

Det negativa utslaget innebar att grundlagsändringen avslogs. Utan grundlagsändringen kan inte Irland ratificera fördraget, och utan Irlands godkännande kan fördraget inte träda i kraft över huvud taget. Fler av EU-ländernas ledare har dock lovat att fullfölja sina egna ratificeringsprocesser. Frågan om Irlands ratificering kommer att tas upp på Europeiska rådets möte i oktober. Eftersom ändringar i fördraget skulle innebära att alla medlemsstater måste börja om sina ratificeringsprocesser ses detta inte som troligt. Troligare är istället att vissa garantier ges av Europeiska rådet, i likhet med vad som skedde när irländarna röstade nej till Nicefördraget.

redigera Polen

I Polen krävdes det kvalificerad majoritet, två tredjedelar, för att fördraget skulle kunna ratificeras av parlamentet. Premiärminister Donald Tusk ställde sig positiv till fördraget, medan oppositionsledaren och före detta premiärministern Jaroslaw Kaczynski ställde sig negativ. Regeringen saknade den kvalificerade majoritet som krävdes i parlamentet. Även om Kaczynski var med och förhandlade fram fördraget under 2007, och då förhandlade fram flera justeringar i Polens intresse, hotade han med att hans parti Lag och rättvisa skulle rösta ner fördraget. Donald Tusk hotade i gengäld att en folkomröstning kunde bli aktuell.^[30] Fördraget skulle nämligen ha kunnat ratificerats av presidenten Lech Kaczynski, som är tvillingbror med Jaroslaw Kaczynski, om frågan istället hade behandlats i en folkomröstning. Opinionsmätningar visade på att en överväldigande majoritet (75 %) av polackerna skulle stödja fördraget, medan föga 7 % skulle rösta nej.^[30] Förhandlingarna slutade med att Lag och rättvisa röstade för fördraget.

Den 1 juli 2008 meddelade president Lech Kaczynski i en intervju att han anser det vara poänglöst att underteckna fördraget efter irländarnas nej.^[31] Senare förtydligade han att han inte alls motsatte sig fördraget, och att han skulle underteckna fördraget så fort Irland ratificerat.^[32] Presidenten undertecknade redan den 9 april 2008 det polska parlamentets ratificeringsbeslut. Han måste dock även underteckna depositionsdokumenten innan ratificeringen är avslutad. Den polska konstitutionen tvingar presidenten att godkänna fördraget eftersom parlamentet har gjort det, men någon tidsgräns finns inte. I praktiken kan därför presidenten avstå från att underteckna fördraget.

redigera Slovakien

Slovakiens regering planerade att parlamentet skulle ratificera fördraget den 31 januari 2008. På grund av en medielag, som oppositionen motsatte sig, vägrade de konservativa partierna att godkänna fördraget. Två av de tre oppositionspartierna stödde fördraget i sak, men motsatte sig den slovakiska regeringens förslag till medielag som de menade är ett ingrepp i yttrandefriheten. Regeringen å sin sida hävdade att oppositionen bedrev utpressning, genom att beblanda Lissabonfördraget med inrikespolitiska frågor.^[33]^[34] För att fördraget skulle ratificeras av Slovakiens parlament krävdes minst 60 % av rösterna. Regeringen saknade således fem mandat för att ensamt kunna ratificera fördraget. Parlamentet godkände slutligen medielagen. Därefter gick oppositionen slutligen med på att ratificera fördraget.

redigera Tjeckien

██ Deposition och ratificering klar

██ Parlamentariskt förfarande klart

██ Ratificeringsförfarande ej klart

██ Ratificeringsförfarande avbrutit

Den tjeckiska senaten beslutade att skjuta upp omröstningen om fördraget och bad landets konstitutionella domstol för yttrande om fördraget för att se om det överensstämmer med tjeckisk lag.^[35] Cyril Svoboda, ordförande i statliga lagstiftande rådet, uttryckte sin oro över Lissabonfördragets deadline. "Det största problemet är att författningsdomstolen inte kommer att avgöra förrän i september 2008 om de klagar på Lissabonfördraget", sa han. Den följande senatomröstningen i oktober 2008 kommer förmodligen att försena beslutet om Lissabonfördraget till slutet av november, säger Svoboda. Det är därför troligast att ratificeringen är avklarad i december 2008.^[36]

Tjeckiens EU-skeptiska president Václav Klaus har meddelat att han anser att Lissabonfördraget är dött efter det att Irland röstade nej i juni 2008.^[37] Tjeckiens premiärminister Mirek Topolánek, som tillhör samma EU-kri